Kimmy Fasanis cancerhistoria

Mina ögon är stängda och jag visualiserar min linje ner för det snötäckta berget jag står på. Min inre röst viskar: ”Vänstersväng, högersväng, titta tillbaka, undvik sluffen ...” Jag andas ut djupt. Jag kan känna bergens puls. De är kraftfulla. Massiva. Men genom intensiteten känner jag ett lugn. Ljudet från min radio rycker mig ur mitt fokus: ”Filmarna är redo och du kan åka när du vill, ha kul Kimmy!” Jag stänger ögonen en gång till för att dubbelkolla att jag vet exakt hur jag på ett säkert sätt ska ta mig ner från den höga bergstoppen i Alaska. Jag har koll på snöläget tack vare de många AIARE-lavinkurserna jag gått på. Jag känner mig förberedd. Jag böjer mig ner för att kolla bindningarnas spännen. Jag justerar mina handskar, min ryggsäck och rättar till mina skidglasögon. Jag svarar i radion: ”Droppar om 5 sekunder …” och sedan räknar jag tyst för mig själv 5, 4, 3, 2 … med ett djupt andetag säger jag … ”Droppar”. När jag börjar svänga känner jag kontakt med naturen, att jag har kontroll, att jag är säker och att jag är precis där jag ska vara.

Att visualisera och känna efter är något jag har gjort hundratals, om inte tusentals gånger genom min snowboardkarriär. Visualisera. Andas. Känna nuet. Hamna i ett ögonblick av flow. Lita på processen. Och mer än något annat rannsakar jag mig själv för att säkerställa att jag vet vad jag har att förvänta mig när jag åker stora berg.

I slutet av november 2021 stod jag i badrummet, topless, och gjorde en självundersökning av mina bröst i spegeln. Min man, Chris Benchetler, stod bredvid mig. Jag tryckte försiktigt på mitt bröst och min högra armhåla och kände plötsligt en hård knöl, i storlek av en ärta, under min högra arm. Jag lät min man känna på knölen och vi visste båda att jag behövde ringa min läkare. Jag visste hur mina bröst skulle kännas, och den här knölen skickade ett larm genom hela min kropp om att något inte stämde.

Mitt högra bröst hade alltid varit större, och efter vårt andra barns förlossning fick jag tilltäppta mjölkgångar i mitt högra bröst. Jag hade fått en tät trådig knöl på höger sida av mitt högra bröst sju månader före ögonblicket i spegeln, men jag räknade den knölen som en del av bröstets täta vävnad eftersom det är vanligt att amning förändrar bröstets täthet. Den knölen kändes annorlunda än vad jag hade lärt mig att leta efter för att upptäcka bröstcancer. Till och med under min tid som ambassadör för Boarding for Breast Cancerblev jag inte orolig för den vävnaden. Men jag visste att knölen i min armhåla var ny tack vare min vana att regelbundet göra självundersökningar.

På tre dagar gjorde min livsväg en 180. Jag är en frisk, aktiv 38-åring som är mycket medveten om vad jag stoppar i min kropp. Cancern brydde sig inte om det. Jag sattes snabbt på en aggressiv behandlingsplan med sex omgångar kemoterapi, dubbel mastektomi och 30 omgångar strålning.

Som jag nämnde tidigare har bergen alltid gjort mig glad, men i och med det snabba tempot i mina behandlingar hade jag knappt tid eller ork att stå på min snowboard förra säsongen. Jag kunde känna hur depressionen började infinna sig.

Min man kunde se att jag verkligen behövde återförenas med min snowboard och bergen innan säsongen var slut, som en mental boost innan jag skulle opereras och strålas. I hemlighet tog han hjälp av Donna Carpenter, Burton-teamet och Jeff Pensiero, ägaren av Baldface Lodge, för att få till den ultimata överraskningen.

Efter att ha avslutat kemoterapin i slutet av mars 2022 transporterades min familj och jag, tillsammans med min svärmor, till Baldface Lodge i British Columbia. Jag var chockad och glad när jag insåg att vi skulle åka till det drömlika vinterlandskapet. Dagen då vi anlände snöade det, stora tjocka vita snöflingor. Båda mina barn satt framför mig i soffan och tittade ut över ett magiskt sagoland med snötäckta träd. När vi gick in i matsalen omgavs vi av vänliga ansikten och kamrater som Danny Davis, Kelly Clark, Anna Gasser, Zoi Sadowski-Synnott, Mark McMorris och Ayumu Hirano, bland många andra otroligt begåvade snowboardåkare och medlemmar av Burton-teamet.

Den här resan var en fest för de olympiska idrottarna, och på något sätt fick vi, tack vare familjen Burtons nåd och Jeff Pensieros stöd, dessa uppfriskande platser tillsammans med dem. Så snart jag satte mig i bältet kände jag en elektrisk och tillfredsställande energi strömma genom min kropp och mitt sinne. Jag var där jag hade längtat efter att vara, och det var en fantastisk upplevelse. Pulversläpp i april, i denna fridfulla miljö gömd i British Columbias inland, var precis den flykt jag behövde. När vi kom hem var jag full av energi och fick den mentala boost jag behövde för att avsluta mina behandlingar.

Jag vet nu, 10 månader efter min diagnos, att självundersökningen av mina bröst räddade mitt liv! Samtidigt visade bergen och resan till Baldface mig hur viktigt det är att få kontakt med naturen för att läka. Jag är färdig med behandlingarna för tillfället och inspireras av det helande stöd jag fått från min familj, Burton och naturen. Jag blev så inspirerad att Chris och jag har beslutat att starta en stiftelse för att hjälpa människor som går igenom liknande situationer att läka genom att känna kontakten med naturen igen. Ta reda på mer om Benchetler Fasani Foundation och engagera dig.

Och idag, om du kämpar eller behöver läka, ta dig ut i naturen och få kontakt igen. Det finns inget bättre för kropp och själ. Sist men inte minst – kontrollera dig själv på berget och hemma.